josies reseblogg

Sa vi inte att det var nagot fuffens i gorningen? Joda! Nog blev vi overraskade, aven ifall vi hade det pa kann.
Vid fem tiden idag sa sa May att Tanom skulle komma over och hamta oss. Vi skulle till hans stora tradgard och "plantera trad" (antagligen bara en ursakt for att fa ivag oss fran huset). Det tog ca tio minuter sen akte vi hem till lite folk vi traffat sen tidigare och sa goodbyes. Efter det akte vi till stadens mittpunkt dar det alltid hander nagot under helgerna. Denna gang hade dom riggat upp ett tivoli som vi gick runt och tittade lite pa. Efter ett tag akte vi hemmat igen och nar vi var ca 50 meter ifran huset tutade Tanom flera ganger och det var da vi forstod... Nu hander det!

Vi horde hur folk skrek och vi sag en massa ballonger och ljusslingor som var uppriggade langst deras grind. Vi var i shock. Nog hade vi forberett oss pa nagon slags avslutningsfest och vi hade hort under dagen hur dom blast upp ballonger i foraldrarnas rum men inte trodde vi att dom skulle fixa varsta tillstallningen. Dom hade snorat upp ballonger och ljusslingor langst med hela grinden. Tva stora plakat pa var sida om grinder. En "tack och hejda" text dar det stod med svensk text och en dar det stod med engelsk. Det var mat uppraddat mat over hela entrén och vi blev valkomna med annanas (som dom vet att vi alskar). Efter vi dushat och bytt om satte vi oss alla ner och at (May, mamma, pappa, Nooknik och hennes mamma, Tanom, hans fru och barn, farbroder/morbroder, fastrar/mostrar och barn mm). Det blev aven en del kanslomassiga tal fran oss, mays mamma och Tanom. Aven lite gitarrspel och sang fran oss (Hallelujah-Jeff buckley). Och om det inte var nog med allt dom redan gjort sa kom dom ut med en tarta och sjong "thank you ever so much" som vi fick blasa ut ljus pa och tva inramade handgjorda minnesbilder pa oss som Nooknik och May fixat. Sa himla sott!

Det gar nog inte beskriva hur glada vi blev och vi kanner verkligen att dessa manniskor ar mer an alskvarda och vänliga som vi vet vi kommer besoka nagon gang i framtiden igen. Ett stort tack vill vi ge May som tagit hand om oss som om vi vore hennes barn under hela den har perioden vi varit har. Tack till hennes mor som fatt oss att kanna att detta hem vore som varat eget och hallt stallningarna. Tack till pappan som plockat bort alla insekter och ackliga djur i varan narhet och betalat allt som har med varan levnadstillvaro att gora. Stort tack till Tanom och hans familj som gett oss denna erfarenhetsrika chans! Sedan tack till resten av folket vi traffat for att dom hjalp oss och varit allmant vanliga och forstaende.

Overall sa har denna en och en halv manad varit mycket intressant och larorik. Folket har ar valdigt annorlunda och valdigt speciella, pa ett bra satt. Vi har lart oss att leva pa ett helt annorlunda satt fran vad vi ar vana i sverige och vi forstar verkligen varfor folk verkar vara sa lyckliga och vänliga har. Men nu ska jag inte skriva nagot mera eftersom jag vet att ni tycker det ar jobbigt att lasa, haha.

Detta ar sista inlagget vi skriver i Khun han, Si Sa Ket. Vi far onska dem en lycklig framtid och att vi ses igen nagongang.